I tankarna på mig

Har haft en sån där dag då jag stört mig på allt å alla i min omgivning... Dagen började med att jag vaknade av en sån JÄTTEsmäll att jag trodde att jag skulle  ramla ur sängen! Grannen blev visst sur på pojkvännen för smällen följdes av ett intensivt gräl. Beslutar mig för att det kanske, trots allt, är lika bra att stiga upp å börja plugga. Internet funkar inte å där fanns arbetet som jag skulle ha tag i... Suck! Jag lägger ner och tänker "detta ska inte få förstöra min dag" och näe visst det funkade ju ganska bra tills jag kom till vagnen som skulle ta mig till skolan. Får syn på ett ledigt säte och hoppar glatt, ja eller hyfsat glatt i alla fall, in å sätter mig, bara det att nästa hållplats stiger en liten kinestant på å sätter sig bredvid. Och inget ont om kinestanter i sig va, men hon pratade med sig själv. Ganska högt. På kinesiska. Och med glada (tror jag) tillrop lite titt som tätt. Enda tanken som slår mig är "Gud vart har jag kommit?" Okej jag brukar också prata med mig själv, men inte alls som hon...  Andra trevliga medresenärer var den medelsålders kvinnan bakom mig i pälskappa som tuggade tuggummi så frenetiskt att jag trodde att hennes käke skulle hoppa ur led. Till på köpet ganska övertygade om att jag skulle få kämpa resten av dagen med att försöka kleta ur hennes tuggummi ur mitt hår. Är det inte bara barn å fjortisar som blåser bubblor så att det smäcker högt å ljudligt å skvätter av rester? Tydligen inte... Att åka spårvagn måste ha ett större underhållningsvärde än att gå på zoo!