I tankarna på mig

Idag ville inte våren riktigt titta fram mellan molnen och det förblev mulet i huvudet hos mig också. Är det inte konstigt vad vädret påverkar en egentligen... Jag menar, det är väldigt svårt att vara lite låg om solen skiner från en blå himmel. Hade tänkt att jag skulle ha tagit en morgonpromenad när jag vaknade å sen städa å plugga för att sen avsluta dagen med ett corepass, men jag tappade sugen totalt. Men vädret ska jag väl egentligen inte skylla på för det är inte hela sanningen för jag var, på något konstigt sätt, låg redan när jag vaknade i morse. Känslan av att vilja vända på sig och dra upp täcket till öronen och blunda hårt fanns där och när jag, mot all förmodan tog mig upp, så funderade jag på om jag verkligen skulle dra upp persiennerna idag. Om jag verkligen ville se världen i ögonen. Allt man ska ta sig för känns jobbigt - att klä sig, laga mat, gå ner och hämta posten. När allt känns som stora energikrävande å totalt uttömmande procedurer. Det har verkligen varit en riktigt orkeslös deppdag idag - ingenting har varit roligt å inget har känts bra.

Spåren efter gårdagens breakdown har funnits med mig idag också. Känslan lurar alltid bakom hörnet, frågan är bara hur mycket solen den har i ryggen och hur mycket av skuggan man ser. Ständigt klämtar klockan som Elin fäste runt halsen på mig för ett par veckor sedan om att det är bättre att ösa ut hela spannet med kallvatten på en gång. Vattnet blir ändå inte varmare, utan kyligare å kyligare ju längre det får stå. Ja tanken finns där - kanske ska man ösa hela spannet över sig på en gång istället för att ta en liten kalldusch då och då... Men det är samtidigt väldigt mycket lättare och bekvämare att skjuta allt på framtiden, "nej inte nu, vi tar det sen"