I tankarna på mig

Kanske var jag lite väl optimistisk i söndags... Det är bara början av mars och hur gärna jag än vill att det ska vara vår så kommer det att dröja omring en månad till innan det faktiskt är det. Det har varit så grått som det bara kan vara i Göteborg och regnat ihållande i två dar nu. Detta vädret är riktigt riktigt deprimerande. Motivationen försvinner, det är mörkt ute, det är mörkt inne och det blir mörkt i sinnet... Det finns inga människor som ler mot varandra på spårvagnshållplatserna, man möter inte någons blick. Istället tittar vi alla ner, tittar in i oss själv och gräver djupare. Gräver efter känslan som fanns, gräver oss bort från det mörka och det dunkla. Man slåss för att överleva och man slåss för den man är, en kamp utan slut. Men vart började den egentligen? Mörkret är solens baksida, och mörkt blir det alltid. Varje dag, någon gång och ibland. Men det är solen det är värt att kämpa för - det är då man möter andras blickar, får ta del av andras leenden. Marken torkar och skorna slutar att läcka. Istället för att allt läcker ut låter man sig fyllas. Jag tänker inte sluta hoppas på våren, solen och andras leenden!