Bedövande tystnad
Var ute och vinkade av familjen för en stund sen efter en jättetrevlig helg, men trots det så går man varandra på nerverna ibland. Kanske speciellt då man lever på fyra stycken på 27 kvm... Men att komma upp i lägenheten efter att ha vinkat av dem fick hjärtat att vända sig i kroppen och tårarna att rinna längs kinderna. Den efterlängtade tystnaden känns då bedövande och ensamheten känns som ett slag i magen. Vill rusa ut på gatan och efter bilen, ringa dem och be dem komma tillbaka igen. Att se någon åka medan jag själv står kvar gör så ont i hjärtat. Klumpen i magen växer och värker och tårarna börjar sakta rinner ner för kinderna. Det går inte att beskriva i ord... Jag avskyr att säga hejdå!
Har faktiskt haft en underbar helg! Och jag säger det med en viss förvåning faktiskt... Ja för under påsken kände jag mig mest irriterad , obekväm och tillgjord. Det var inte jag. Vilket också gjorde att påsken inte blev så bra som den hade kunnat vara. Men jag tror inte, efter denna helgen, att det handlade om familjen i sig utan snarare om staden och hur jag känner mig när jag är där. Det var så härligt i helgen, det var verkligen roligt. Hela jag var närvarande, jag kunde slappna av på ett helt annat sätt. Kanske tack vare tryggheten jag har här? Jag var på hemmaplan. Min hemmaplan!
Lite bilder från lördagens besök i Botaniska trädgården:
Vad härligt ni har haft det :) Ja nu är jag glad och lycklig att min väska är tillbaka hos oss igen :)
Usch jag känner igen den där separationsångesten.. det är hemskt!
Va härligt det låter och vad HÄRLIGT det ser ut. Familjen samlad. Härligt. härligt. Härligt. Saknar dej.
Jättehärliga bilder! Skönt att höra att helgen blev så bra och att du kanske funnit orsaken till alla jobbiga hembesök i Kalmar... Kram!
I see first time your site guys. I like you :)