I tankarna på mig

Kom till föreläsningen i morse med en självkänsla som blåstes bort på vägen dit och med tårarna brännandes i ögonen. Försökte koncentrera mig på vad som sas men blicken blev allt suddigare då tårarna samlades i ögonvrån. Ville bara rusa ut och skrika, gråta, slå och få sjunka ihop i ett hörn. Gjorde allt för att tårarna inte skulle börja falla sakta ner för kinderna så att de sen inte skulle gå att hålla tillbaka. Hålla tillbaka för att inte bli så genomskinlig som jag kände mig. Tårar av besvikelse, ilska, trötthet, orkeslöshet, funderingar och misslyckande.

Tårarna finns där som en ständig följeslagare liksom rädslan för misslyckande och känslan av besvikelse. Nu väntar en lång kamp, kampen tillbaka uppåt. Om jag ska tillbaka, just nu vet jag inte. Tvivlar. Kanske är det inte meningen. Jag vet inte, inte nu. Det känns som jag faller inom mig själv, som om insidan famlar i mörker, ramlar omkull och slår i och inte riktigt kan resa sig upp igen. Jag orkar inte riktigt, jag är trött på att kämpa i motvind. Ibland känns det som striden är för lång och målets sötma inte varar tillräckligt länge. Vill stänga av allt, stänga dörrar och fönster, släcka lampan, stoppa tiden. Bara en liten stund i alla fall... För att få en chans att hinna ifatt, både mig själv och världen.