I tankarna på mig

Jag gick hem i regnet sent igår kväll, fällde ihop paraplyt och lät regndropparna blanda sig med tårarna och visste till sist inte vilket som var orsaken till de våta kinderna. Men det var befriande - mörkret, en hand i min och en massa tårar.

Jag vet ännu inte vad det innebär att förlora någon jag verkligen älskar, men jag vet hur ont det gör att se någon försvinna bit för bit men med säkra steg med himlen som slutmål. Att se hur sjukdom och ålderdom bryter ned dem och sakta får dem att tyna bort. Att se hur sjukdom får dem att inte längre orka. Jag önskar så att jag kunde kämpa i deras ställe, för jag skulle mer än gärna göra det bara jag fick ha dem i mitt liv.
För alltid.
 
Men jag kan inget göra, och jag har aldrig någonsin känt mig så maktlös. Jag står vid sidan om och se livet ha sin gång och det jag ser får mig att gråta, sakna och älska ännu mer. Jag vill, likt ett barn, lägga mig på marken och skrika, slå och gråta - allt för at få min vilja igenom. Dem finns fortfarande i livet, och kanske sörjer jag levande människor men jag ser sjukdomen äta upp dem och jag ser dem ta avstånd för att orken inte längre finns. Årets jul blir nog inte tillsammans, som den alltid har varit. Sen jag var nio dagar gammal och fram tills nu. Och av helt egoistiska skäl vill jag ha dem där. Jag vill inte vara utan dem förrän jag verkligen måste. Utan dem blir inget sig likt eller någonsin detsamma igen.