I tankarna på mig

Vinkade av familjen för ungefär en timme sen, men det var tungt. Det är alltid jobbigt att säga hejdå. Att krama om, vinka av och se bilen bli mindre och mindre tills den helt är borta... Känna hur tårarna rinner ner för kinderna samtidigt som en obehaglig klump växer inom en. När man helst av allt bara vill springa ifatt, kasta sig in i bilen, följa med och aldrig släppa taget. Att bli lämnad ensam kvar, ja det är så det känns i det ögonblicket. Det är lättare att lämna dem, vinka av dem från tåget när det rullar ut från perrongen. Men jag ogillar att stå kvar och se dem åka. Känns tomt, ensamt och övergivet. Gråter en stund. Kommer upp i lägenheten och mötas av en tystnaden. Den slår emot mig, hånar mig genom att eka tomt. Men det tar bara en halvtimme så känns allt bättre. Tårarna slutar
rinna. Tystanden känns inte längre lika påtaglig, den känns behaglig, avkopplande och fridfull. 

Cyklade ner till havet i torsdags för att få just tystnaden, för att tänka, sammanfatta och gå vidare. Det är något visst med havet. Det är så fridfullt och vakert men ändå så stort och skrämmande. Klättrade ut på stenarna och fick en en skön, om än något blåsig och kall stund. Det första som slog mig var att stranden var tom, att det inte längre är sommar. Den är över för denna gång. havet är inte längre glittrande blått och inbjudande utan snarare stormigt och fyllt av känslor på något konstigt sätt. Det är något visst med havet som får mig att må bra, att sitta på en sten och höra hur vinden viner, hur vågorna slår mot strandkanten och hur doften av hav och tång fyller kroppen. Det får mig att må bra, det får mig att känna mig hel och lugn.