I tankarna på mig

Väldigt få saker varar för evig eller håller i en livstid. Men varför är den rosenröda, lättsprungna stigen med medvind i ryggen alltid lite kortare? Den återkommer kanske oftare (?), men upplevs som om den tar slut fortare. Allt tar slut för eller senare, det kommer en tid då det är dags att sätta punkt. Jag visste att det inte skulle vara för evigt denna gång heller, jag var medveten om det men tyvärr gör det inte känslorna mindre eller färre när tiden är där. När det är dags att sätta punkt. När det är dags att stänga dörren och öppna nästa för att vandra vidare på en ny stig.