Snart på väg hem
Vid 12-slaget på nyårsafton var min enda önskan att 2008 skulle få en bättre start än vad det gångna året hade fått. Att det skulle bli ett bättre år på det hela taget. Jag såg fram emot att kunna lägga ett jobbigt år bakom mig och hoppades, och trodde att det nya året inte kunde bli så mycket sämre än det som just hade passerat.
Visserligen ligger 2007 års motgångar omsorgsfullt nerbackade i erfarenhetsryggsäcken, vilket också innebär att det är ett avslutat kapitel och inte gnager längre. Men 2008 har inte fått en bättre start, det har blivit en så mycket värre start än jag kunnat drömma om. En start som får 2007 års hjärtsmärta att kännas fisrosa. När ens närmsta anhöriga är dåliga omvärderas ens prioriteringar och man ser relationer i deras rätta ljus. De får den glans som man önskar att man hade sett relationen i från första stund. Jag har alltid behövt dom och de har alltid funnits där för mig. Ställt upp med allt vad de har kunnat, och lite till. Utan deras hjälp och stöd hade jag inte varit den jag är, jag hade inte varit där jag är. Men nu börjar åren ta ut sin rätt och krafterna börjar ta slut, nu är det dem som behöver mig. Jag har varit lamslagen av rädsla, och jag är fortfarande rädd, men det blir inte bättre eller annorlunda för att jag gömmer mig i storstan. Jag borde åkt ner för länge sen, men idag är biljetterna bokade och uthämtade. På torsdag åker jag hem. Och det känns så bra.
Jag vet precis vad du talar om, vart med om det för inte allt för länge sen...den där rädlsan...men man får göra det bästa av situationen, ta tillvara på alla minnena =) kram
Rädslan för något som man inte vet om ska inte få ta över. Det är bra att du går emot dina motstridiga känslor som bara vill glömma och gömma. Bra att våga, för att ge ditt stöd. För precis, nu behöver dom Dig! Hoppas du får det bra hemma. kram