Något gick i kras
Januari och februari är kanske inte mina mest framgångsrika månader på året...
För ett år sedan flög mina tankar på små rosa moln och hjärtat hade vingar. De klipptes i en handvändning och mars ägnade jag åt att sopa spillror och limma bitarna på plats igen. Nu står jag där igen. Inte riktigt på samma sätt, men något har gått i kras igen. Än vet jag inte riktigt exakt vad. Jag visste också att det inte var hållbart i längden, att det var en fråga om tid innan beslutet skulle fattas. Men trots det svider det och gör ont när någon man tycker om och trivs med försvinner. Och hur kommer det sig att jag alltid, alltid är lika korkat ovetandes i det ögonblicket? Varför är jag aldrig först med att upptäcka att något går i kras?
För ett år sedan flög mina tankar på små rosa moln och hjärtat hade vingar. De klipptes i en handvändning och mars ägnade jag åt att sopa spillror och limma bitarna på plats igen. Nu står jag där igen. Inte riktigt på samma sätt, men något har gått i kras igen. Än vet jag inte riktigt exakt vad. Jag visste också att det inte var hållbart i längden, att det var en fråga om tid innan beslutet skulle fattas. Men trots det svider det och gör ont när någon man tycker om och trivs med försvinner. Och hur kommer det sig att jag alltid, alltid är lika korkat ovetandes i det ögonblicket? Varför är jag aldrig först med att upptäcka att något går i kras?
Kommentarer
Trackback