I tankarna på mig

Det är dags för mig att ta mig i kragen! Den nya veckan och skolstarten måste bli något av en nystart - en start på ett aktivare liv. Jag har legat på latsidan i omkring 4 månader, träning är knappt något jag kan stava till. Visst jag har varit ute och gått några gånger varje vecka, men det är inte detsamma som att köra ett pass. Ger inte samma flås och kondition. Har varit iväg och tränat nu ikväll och det var inte bara jag som hade beslutat mig för att börja ett nytt liv ;) Gick in på lite lätt skakiga och nervösa ben, skulle detta bli det sista jag gjorde i mitt liv? Funderade på att ringa och boka en ambulans som kunde ta hand om mig och köra mig till Sahlgrenskas intensivvårdsavdelning ifall hjärtat inte skulle orka med. Det gjorde det, jag lever. Hur nu det gick till. Det var görskönt efteråt, men jag kom ut från passet mycket rödare i ansiktet och mycket dödare Men jag klarade det! Kanske inte med finess eller bravur, men det ska det bli ändring på!

Vinkade av familjen för ungefär en timme sen, men det var tungt. Det är alltid jobbigt att säga hejdå. Att krama om, vinka av och se bilen bli mindre och mindre tills den helt är borta... Känna hur tårarna rinner ner för kinderna samtidigt som en obehaglig klump växer inom en. När man helst av allt bara vill springa ifatt, kasta sig in i bilen, följa med och aldrig släppa taget. Att bli lämnad ensam kvar, ja det är så det känns i det ögonblicket. Det är lättare att lämna dem, vinka av dem från tåget när det rullar ut från perrongen. Men jag ogillar att stå kvar och se dem åka. Känns tomt, ensamt och övergivet. Gråter en stund. Kommer upp i lägenheten och mötas av en tystnaden. Den slår emot mig, hånar mig genom att eka tomt. Men det tar bara en halvtimme så känns allt bättre. Tårarna slutar
rinna. Tystanden känns inte längre lika påtaglig, den känns behaglig, avkopplande och fridfull. 

Cyklade ner till havet i torsdags för att få just tystnaden, för att tänka, sammanfatta och gå vidare. Det är något visst med havet. Det är så fridfullt och vakert men ändå så stort och skrämmande. Klättrade ut på stenarna och fick en en skön, om än något blåsig och kall stund. Det första som slog mig var att stranden var tom, att det inte längre är sommar. Den är över för denna gång. havet är inte längre glittrande blått och inbjudande utan snarare stormigt och fyllt av känslor på något konstigt sätt. Det är något visst med havet som får mig att må bra, att sitta på en sten och höra hur vinden viner, hur vågorna slår mot strandkanten och hur doften av hav och tång fyller kroppen. Det får mig att må bra, det får mig att känna mig hel och lugn.

Oj det här var länge sen! Jag har ju inte skrivit på jättelänge... Men så är det när det är sommar och sol (fast att jag inte orkar bråka med föräldrarnas modem ligger nog egentligen närmare sanningen) Hur som helst, sommaren är snart slut och Göteborg börjar åter närma sig. sitter just nu och letar biljetter till nästa vecka, men det visade sig att dem är svindyra! Mycket på grund av att SJ fortfarande kör med sommartraffik, vilket (hör och häpna) innebär indragna tåg! Borde det inte vara tvärtom på sommaren, öka utbudet så att folk kan tågluffa iSverige istället för att smutsa ner miljön med massa bilavgaser... får nog bli buss för min del, men det innebär ca en och en halv timmes extra skumpande på vägen.

Näehä mina vänner, skulle nog egentligen bara säga hej. Nu blir det att svida om till bikini, det ska bli ett dopp i det blå!! Tänka sig att en badkruka som jag är inne på tredje doppet på bara ett par veckor, nästan rekord ;)

Än så länge är denna sommar inte lovande på många sätt... De ynka kronor jag lyckas skrapa ihop på jobbet lär väl få gå til stora doser av brun-utan-sol, solarie och ett pra gummistövlar. Ev en regnjacka också, gärna vindtät. det är kallt som sjutton, molnigt så gott som varje dag och dessutom så blir jag blekare och blekare. den där skymten av solbränna som verkade finnas i slutet av maj är snart bortskrubbad. är det för mycket begärt att få gå i kjol på sommaren utan att frysa benen av sig och resa ragg?