Vardaglig lycka
Kom på mig själv igår kväll med att småle när jag gick från vagnen, småle på ett sånt där fånigt sätt.
Hade precis varit på ett grymt träningspass där jag verkligen fick ge järnet, steg av vagnen efter att ha flirtat med ett urgulligt barn. Solen hade just tittat fram efter en hel dag med regn. Underbar känsla! Som om inte detta vore bra nog kom jag hem å hittade deklerationen i brevlådan och blev varse om att jag framöver blir en slant rikare. Leendet bara växte :)
Mitt drömhus...
Kolla här!
http://www.svenskfast.se/Templates/ObjectView.aspx?objectid=3E2JGGME52MAF9NN&SearchResultIndex=0
Varför så jäkla knäpp?
Påsken 2008
Så var denna påsk över, det gick lite för fort! Helgen har tillbringats i Kalmar tillsammans med familjen och jag kan inte annat än att le när jag tänker på dagarna där nere. Jag tror nämligen att jag har haft min trevligaste påsk någonsin =) Den annars stissiga känslan av att åka till hemstaden under en längre tid uteblev och istället kände jag bara en längtan efter att komma hem. Ro. Och helgen har varit skön, innan snön bestämde sig för att falla hann jag med en promenad bland blåsipporna vid Vickleby Ängar på Öland - hela skogen lyste blått! Plockade blommor, andades vårluft och njöt av fågelsång för att morgonen efter vakna upp till ett snöslaskigt vinterland. Men visst fanns det trevliga saker att göra i alla fall - tjejmiddag hos Pim med hela den härliga skaran samlade, lite jobb lördag och söndag =) Många varma återseenden av både jobbisar och stammisar. Å så en avslutande promenad i solnedgången på Svinö med la familia. Härliga dagar!
Vickleby Ängar
Middag hos Pim
Svinö
What the fuck!
Här snöar det som aldrig förr! Inte sjutton har det varit snö under hela denna vintern innan, jag kan inte minnas att vi haft en enda dag i Göteborg, men idag då jag drog upp persiennerna och förväntade mig att krokusarna skulle le mot mig chockades jag istället av en vilt yrande snöstorm. Mina härliga vårkänslor kommer ju alldeles på sne... Suck, va trött jag blir! Hade ju planerat för min fina röda vårjacka och vita tygskor idag, och resten av påskveckan också för den delen. Istället bylsade jag på mig ett lager och kläder under stora vinterjackan och gick ut till vagnen för att inse att de var stopp i trafiken till följd av snökaoset... Buhbuhbuh =(
Nu brister det snart, på riktigt!
"...det gör ont när knoppar brister. Varför skulle våren annars tveka?"
Men jag tror inte att den gör det längre, jag tror är det vår nu!
Sitter med fönstret på glänt och pluggar, solen strålar in och värmer upp rummet samtidigt som det fylls med sorlet från förbipasserande människor, fågelkvitter och skatebordljud. Utanför fönstret blommar krokusarna i alla sin prakt samtidigt som knopparna på träd och buskar blir allt tjockar och närmar sig bristningsgränsen. Var med sötaste Pim på strapatser i "Kvibergsskogen" - hoppade över gyttjiga stigar, kände hur solen värmde mot kinderna och andades in den höga klara luften. Jag verkligen älskar denna årstid! (Elin, jag ser det lilla. Och jag ler... )
Så var det dax igen...
Uttråkad!
Nykterist javisst!
Det låter likadant varje gång jag har varit ute eller ens nosat på vinflaskan... "Det här var sista gången, aldrig mer alkohol!" Men här sitter jag ännu en söndag med en allt för stor dos av dagen-efter-ångest och en huvudvärk som gör sig påmind så fort jag vrider på huvudet. Men värst idag är ångesten, den klistar sig fast lika envist som ett plåster på armen. Åhhh, det är underligt vad lite alkohol kan få en att göra! Allt förnuft och rationellt tänkande och handlande verkar försvinna totalt och allt man lovat sig själv raderas ur minnet lika fort som man höjer det första vinglaset mot läpparna och smuttar på den halvtorra druvan. Jag vet att ni är många med mig som agerar på samma sätt, men vad hjälper det när det är jag som trampar snett och måste städa upp efter mig... Suck!
Men hur som helst var det en mycket trevlig kväll, tack Elin!
Elin - födelsedagsbarnet
Fattig även som pensionär
Det orangea (stavas det så?) pensionskuvertet kom i veckan och jag vet inte riktigt vad jag ska säga om innehållet... Jag kan i dagsläget knappast beskrivas som en rik student och den korrekta slutsatsen är att jag även kommer att vara fattig som pensionär. Baserat på dagens siffror blir det varken sommarhus på Bahamas eller några lata dagar i en hängmatta i Thailand. Om jag ska leva på en ungefärlig studentinkomst om 40 år så innebär det att jag måste kolavippa vid 65 år och 9 månader, för längre räcker inte pengarna! Och vill jag leva lyxare än så får jag antingen leva kortare tid eller jobba längre... Det där med aktivt pensionssparande kanske inte är så galet trots allt. Dresscode: business
Businesschica i klackar och skjorta vandrade jag och min uppsatsvän in på vårt företags kontor idag och ramlade en timme senare ut alleles vimmelkantig med en klar övertygelse om att jag har tagit mig vatten över huvudet. Ett mycket informativt möte, låter jätteintressant MEN det är på riktigt nu! Det är inte längre en teoretisk skoluppgift, det är en studie som ett företag ska använda för att vidareutveckla sin verksamhet och stå sig bättre i konkurrensen på marknaden. Skitläskigt! Både jag och Jess bröt ihop ute på gatan och skrattade hysteriskt samtidgt som vi flämtade fram "vad händer om man misslyckas med det rådgivande utslaget som uppsatsen ska resultera i?" Båda stelnade till och väntade på att den andre skulle säga "det gör vi inte". Men vi delade samma tanke...
Ångeststenarna bygger höghus i magen; examen, jobb, bostad, sommar och kandidatuppsats.
Uppsummering
Veckans ångestattack: Gjorde att besök hos syon igår för att bringa klarhet i magisterkurser och examensprocesseduren. Hade räknat med att ha min magister nästa sommar, men nu helt plötsligt verkar det som om jag är färdig redan till jul! Ett helt halvår tidigare! I samma stund som jag insåg det började fjärillarna flyga i cirklar i magen av förväntningar samtidigt som benen började skaka av oro. Jag, jobba? Men jag kan ju inget? Jag vet ju inget? Vart ska jag bo? Måste betala tillbaka CSN... Ångest!
Veckans läskigaste: Är jag en potentiell bankrånare? I natt rånade jag en stormarknad och en bank, kom över en massa pengar. Men sen låste jag in mig i mina föräldrars klädkammare och darrade av skräck över vad jag hade gjort och funderade förbrilt över hur jag skulle ta mig ur situationen. När jag vaknade fortsatte tankarna att fokusera på hur jag skulle slippa undan straff. Haha! Är det kanske så att verkligenheten håller på att springa ifatt mig? Är jag rädd för att bli stor? Kanske är det det som mitt undermedvetna håller på att bearbeta...
Veckans bästa: Det är en solig fredag och jag är ledig, egodag! Efter att ha läst Cosmo i sängen kickstartade jag med en promenad i takt till fågelkvitter spejandes efter vårtecken. Lunch på stan, träning och spakväll är resten av dagens schema.
Kommer ni ihåg?
Ska på en intervju på fredag där jag måste ha med mig något som påminner mig om ett minne på Liseberg. Har ikväll vänt upp och ner på förrådet i mitt sökande efter vårt projektarbete från sista året på gymnasiet, och jag fann det! Vilken nostalgitripp! Massa bilder, knasiga texter och en massa massa minnen som jag minns med gläjde. En stråle av värme värmer insidan och ett leende sprider sig från öra till öra.
Helgen i backspegeln
Helgens förnedring: Var på släktkalas i Mönsterås i lördags med fastrar, kusiner, sysslingar och en massa annat halvunderligt folk. När det börjar vankas mat placeras jag vid barnbordet med ett saftglas i handen och när bakelsen serveras så får jag inte en bakelse med frukt på som alla de andra vuxna (för jag är faktiskt vuxen!) utan en med färgglatt strössel... Satt där och kände mig lite smått förnedrad medan jag hade fullt upp med att inte bli nersölad av grädden som ungen vid sidan om glatt kletade runt lite överallt...
Helgens gnölighet: Med risk för att verka gnölig, men hemresan igår med SJ var inte en lustfylld och njutbar resa som gjordes med ett oavbrutet leende. Snarare ganska precist tvärtom. Efter ett långt stopp i den stora staden Alvesta genomfördes häcklöpning över väskor i diverse storlekar genom vagnen fram till min plats. Slog mig utmattad ner med allt för mycket packning i knät då hyllan var full. Efter det vet jag inte riktigt vad som gick fel? Barnskrik, utspillt kaffeblask över armen på mig, hormonstinta lumpenkillar med för mycket ljud i skällan... Listan går att göra hur lång som helst!
Påkörd, igen!
Det är ju inte sant! Idag blev jag påkörd av en rullator idag! Det händer ju inte! Visserligen gick jag inte fort, men i alla fall...Var på väg hem från skolan och fick för mig att jag skulle ta mig en sväng genom Haga för att rensa huvudet med lite frisk luft. Strosade fram i min egen värld med Winnerbäck i öronen när jag kände hur något stötte emot mig bakifrån och någon form av kant slog emot knävecket. Vände mig, mest för att se vad som hände, och upptäcker en liten tant som förvånat tittade upp efter att ha studerat något i skyltfönstret. Hon tittade på mig som om jag vore dum i huvudet och undrande likt "varför går du i vägen för?" Men hon sa inget, inte ens ett ynka ursäkta och jag fann mig inte heller. Hon tog sin rullator och rullade vidare som om inget hade hänt. Kände mig mest förvånad och lite tagen av händelsen men kunde inte annat än att fnissa för mig själv när jag fortsatte promenaden. Fick dessutom en flashback till den där hemska praktikdagen på Angereds gymnasium när jag blev påbackad av en rullstol och fick foten manglad... Haha!
Snart på väg hem
Vid 12-slaget på nyårsafton var min enda önskan att 2008 skulle få en bättre start än vad det gångna året hade fått. Att det skulle bli ett bättre år på det hela taget. Jag såg fram emot att kunna lägga ett jobbigt år bakom mig och hoppades, och trodde att det nya året inte kunde bli så mycket sämre än det som just hade passerat.
Visserligen ligger 2007 års motgångar omsorgsfullt nerbackade i erfarenhetsryggsäcken, vilket också innebär att det är ett avslutat kapitel och inte gnager längre. Men 2008 har inte fått en bättre start, det har blivit en så mycket värre start än jag kunnat drömma om. En start som får 2007 års hjärtsmärta att kännas fisrosa. När ens närmsta anhöriga är dåliga omvärderas ens prioriteringar och man ser relationer i deras rätta ljus. De får den glans som man önskar att man hade sett relationen i från första stund. Jag har alltid behövt dom och de har alltid funnits där för mig. Ställt upp med allt vad de har kunnat, och lite till. Utan deras hjälp och stöd hade jag inte varit den jag är, jag hade inte varit där jag är. Men nu börjar åren ta ut sin rätt och krafterna börjar ta slut, nu är det dem som behöver mig. Jag har varit lamslagen av rädsla, och jag är fortfarande rädd, men det blir inte bättre eller annorlunda för att jag gömmer mig i storstan. Jag borde åkt ner för länge sen, men idag är biljetterna bokade och uthämtade. På torsdag åker jag hem. Och det känns så bra.
Jag skrattar ihjäl mig!
http://youtube.com/watch?v=PLMaq4YqNqI
Det gör ont att älska
Då skitsnack inte existerade, kärlek var en puss på kinden och den
värsta smärtan var då ens barbiedocka tappade benet.
Värsta gråten va när man ramlade och skrapade knät.
Största rädslan var för monstret under sängen .
Nu är det inte riktigt så längre
(cocounut.blogg.se)
"Det gör ont att älska"
Ensamhet i ensamhet?
Vad är det dem säger är värst? Ensamhet i tvåsamhet eller ensamhet i ensamhet? Det är något sådant... Jag vet inte vad som är värst. Tvåsamhet är inte mitt framgångsområde, jag är rent av en total katastrof när det kommer till parbildning och det är ju inte utan att tanken om ett hopplöst fall slår mig. Periodvis är seendet oehört selektivt och det känns som alla är små lyckliga par medan det står singel stämplat i pannan på mig. När tankarna blir för många, känslorna för stora och ekot öronbedövande vill man ha det självklara valet att lyfta telefonen och ringa till. Äh det är inte det som är grejen i sig, men ibland blir tomheten så påtagligt att den blir greppbar. Det kanske ger sig, jag kanske också har min blomstringstid. Men vi kan ju hoppas att det är innan jag fyller 80 och ser ut som ett russin.
Fem-i-två-ragget is still alive
Utekväll med tjejerna igår, hade väldigt roligt! Men mest underhållande var nog faktiskt killarna, de slog det mesta =)
* Killen som inte räckte mig längre än till rumphöjd och som jag inte upptäckte förrän jag råkade slå honom i huvudet, först med armbågen och sen med kuvertväskan... Oooops!
* Killen i cowboyrutig skjorta som stegar fram med bestämda steg och inleder konversationen med; "vilka ljuger mest? Män eller kvinnor? Visst är det väl kvinnor, för ni skulle alrig svara ärligt på om jag såg tjock ut i den här skjortan" Ööööhhh! Hahah!
* Han som sprang ifatt mig på avenyn strax innan två och frågade om jag var på väg hem? Han följer med en bit och pratar på friskt innan han kläcker ur sig; "Är du fortfarande på väg hem till dig? Eller är du på väg hem till mig nu?" NEJ!!! (Undra om han fick tag i något fem-itvå-ragg?)