I tankarna på mig

Alltså nu har väl folk fått tuppjuck totalt i den här stan!
Vakande i tidigt i morse när klockan gav ifrån sig ett ilsket pip om att det var dags att slå upp ögonen men trots denna arla morgontimme kände jag mig rätt nöjd - det regnade inte, solen visade ansats till att bryta igenom och det blåste dessutom inte. (En osannlolik kombination här) Termometern visade på några minus och det kändes kort och gott bara bra. Slår på nyheterna och det visar sig att några spån har fått för sig att det är en god idé att råna postkontoret och bombhota polishuset och halva stan! Fint jobbat - jag fick nämligen börja traska till skolan i minusgrader (det tar en timme) till följd av detta idiotiska upptåg. Inte en spårvagn gick som den skulle!

Brorsan och jag

Pratade med brorsan nu på morgonen och en klump släppte från en storasysters oroliga hjärta. Han flyttade till Lund igår och var jättenervös för det mesta men när jag pratade med honom i morse så lät han riktigt glad och upprepade flera gånger "det här kommer bli så bra, det är jag!" Jag kan inte annat än att le, det känns så skönt och jag har inte hört honom så glad på nästan ett halvår. Han är stor nu, ja båda bröderna är stora nu även om (i alla fall en) alltid kommer att vara liten för mig.

Idag är det dessutom sis och A:s stora dag, vilket också får mitt hjärta att le lite mer än vanligt. Efter flera års hårt pluggande, och dessutom utan släpande poäng (!), är de bägge äntligen färdiga! En lärare och en sjukgymnast. GRATTIS! Så ikväll blir det examensceremoni och imorn blir det examensfest!
Om två år är det min tur... =)

Januari och februari är kanske inte mina mest framgångsrika månader på året...
För ett år sedan flög mina tankar på små rosa moln och hjärtat hade vingar. De klipptes i en handvändning och mars ägnade jag åt att sopa spillror och limma bitarna på plats igen. Nu står jag där igen. Inte riktigt på samma sätt, men något har gått i kras igen. Än vet jag inte riktigt exakt vad. Jag visste också att det inte var hållbart i längden, att det var en fråga om tid innan beslutet skulle fattas. Men trots det svider det och gör ont när någon man tycker om och trivs med försvinner. Och hur kommer det sig att jag alltid, alltid är lika korkat ovetandes i det ögonblicket? Varför är jag aldrig först med att upptäcka att något går i kras?

...nästan i alla fall, ja eller snarare lite till och från. Denna helg dock mest från. Saknar en del motivation även om jag tycker att det jag läser är jätteintressant, men det är uppförsbacke och det går helt ärligt ganska trögt. Det är så mycket man ska kunna ju! Ett antal budgetar hit, några kalkyler dit, formel för både det ena och det andra... Kaos! På torsdag är tentan (hur det nu i all världen ska gå till?!) och sen ska jag påbörja en kurs som jag verkligen ser fram emot =)

Några timmar i skolan idag och sen har jag jullov! Tåget mot Kalmar avgår redan ikväll, allt är packat och står i hallen, bara jag och dammsugaren som ska ta oss en svängom innan jag stänger dörren och låser. Det ska bli otroligt skönt med lite ledighet, tid att andas, koppla av och komma ifatt. Jag längtar! Endast några få dagar kvar till julafton dessutom och den där lilla välbekanta klumpen av förväntningar börja infinna sig i maggropen. Jag hoppas att allt blir så fint som jag och alla andra önskar.

En ritkigt GOD JUL till er alla!

Mobilen började plinga redan i natt och sedan dess har det kommit sms, telefonsamtal och hälsningar från alla håll och kanter. Varje gång så sprider det sig ett litet leende i ansiktet som smittar av sig och värmer de mörkaste hörnen av hjärtat och får insidan att le varmt. Det är det lilla som betyder något och inget är större än att bli ihågkommen.  Jag har en massa underbara vänner och familj, jag ler vid bara tanken på er alla. Tack kära ni!

Nu ska jag fortsätta tårtbakandet, dammsuga av och sen hoppa in i duschen. Ikväll blir med middag och fest =)

Klockan ringde omännskligt tidigt idag, strax innan 6. Började fumla i mörkret för att få stopp på oväsendet. Men det var värt att stiga upp så dags idag - för idag har jag vatt på luciafirande för första gången sen jag slutade gymnasiet. Handels hade lussemys med tåg och sång i kyrkan i morse och det var så mysigt! Satt bara och njöt samtidigt som en massa gamla minnen letade sig fram. Vid jul är faktiskt en av de få gånger som jag längtar tillbaka till skoltiden, man fick så mycket julstämningen genom att bara vara i skolan. Nedräkningen till jullovet, julpysseldagarna, luciatåget och julavslutningen... Mysigt!

Enligt svarsmallen KLARADE jag dagens tenta i finansiering!!!! JAG KLARADE DEN! Glädjen går inte att beskriva i ord! Jag bara ler...

Vandrade ut från tentasalen med paraplyet i högsta hugg. Tyngden lättade från mina axlar även om tentan inte alls gick bra, men någonstans inom mig drog jag en suck av lättnad. Det är ju faktiskt över för denna gång oavsett hur det gick. började vandra neråt för backen för att leta mig mot datasalen på skolan. på håll ser jag en riktigt snygg kille som ser himlans trevlig ut. och vad händer?! Jag faller! Pladask! Och nej, jag trippade inte omkring i några höga klackar eller någon annat dumt, bara vanliga platta stövlar på regnvåta kullerstenar - det blir en hal kombination tillsammans tydligen. Hur som helst, faller gör jag i alla fall, knät värker som satan men jag är, som ni vet, uppe på två röda. och när jag står där och rabblar katekesen (stavas det så?) av svordomar i huvudet kommer självklart killen fram och frågar hur det gick.... det finns faktiskt tillfällen då man önskar att marken öppnade sig.

Kom till föreläsningen i morse med en självkänsla som blåstes bort på vägen dit och med tårarna brännandes i ögonen. Försökte koncentrera mig på vad som sas men blicken blev allt suddigare då tårarna samlades i ögonvrån. Ville bara rusa ut och skrika, gråta, slå och få sjunka ihop i ett hörn. Gjorde allt för att tårarna inte skulle börja falla sakta ner för kinderna så att de sen inte skulle gå att hålla tillbaka. Hålla tillbaka för att inte bli så genomskinlig som jag kände mig. Tårar av besvikelse, ilska, trötthet, orkeslöshet, funderingar och misslyckande.

Tårarna finns där som en ständig följeslagare liksom rädslan för misslyckande och känslan av besvikelse. Nu väntar en lång kamp, kampen tillbaka uppåt. Om jag ska tillbaka, just nu vet jag inte. Tvivlar. Kanske är det inte meningen. Jag vet inte, inte nu. Det känns som jag faller inom mig själv, som om insidan famlar i mörker, ramlar omkull och slår i och inte riktigt kan resa sig upp igen. Jag orkar inte riktigt, jag är trött på att kämpa i motvind. Ibland känns det som striden är för lång och målets sötma inte varar tillräckligt länge. Vill stänga av allt, stänga dörrar och fönster, släcka lampan, stoppa tiden. Bara en liten stund i alla fall... För att få en chans att hinna ifatt, både mig själv och världen.  

Lyx för ju gärna tankarna till flärd, försvinnande av en massa pengar och andra överdådigheter, men som student, som ni säkert är väl medvetna om, finns inte utrymme för den typen av lyx. Men vet ni vad som verkligen är lyx? Tid! En dag, eller helst två, att bara vakna, kunna ligga kvar i sängen och funderar eller läsa, ta dagen som den kommer - fika, shoppa eller bara softa omkring i lägenheten.

Och precis så ser min helg ut! Och det är lyx för mig. Var ledig igår, tog sovmorgon, den första på ca 3 veckor, åkte in till stan och strosade omkring och shoppade för att sedan åka hem och slänga mig raklång på sängen och sova middag innan det blev film/TV-mys med några kompisar. Dagen idag går i samma tema, låg kvar i sängen i morse å pratade i telefon och läste fram till 11 innan det blev lyxig helgfrukost och fram tills ikväll, då det bjuds på tacobuffé och fotboll hemma hos ett par kompisar, ska jag göra absolut ingenting! Är inte det lyx så säg!

Film och nybakta bullar nu kanske...? =)

Får man hata glada och energiska människor med en underbar karisma och utstrålning?
Får man hata människor man älskar?
Är det fel att drömma om det omöjliga, ouppnåeliga och orimliga?
För jag tror att jag gör det ibland...

Om man har mer att ge än man orkar,
om man har mer kärlek att ge än vad man gör,
om man älskar mer än vad man borde göra,
vad gör man då?
För jag tror att jag har det och att jag gör det...

Hur gör man för att behålla hjärtat intakt?
Hur gör man för att behålla det rött och mjukt när
det så lätt blir svart, hårt och tillstängt?

För man kan inte älska utan att ge, men man kan inte heller ge utan att älska eller ha älskat,
men hur gör man då för att våga hata och våga älska utan att förlora tron på andra och sig själv...?