är tjejen tjej?
MIn klass är en intressant skara med människor som jag inte riktigt får grepp om, men det är rätt underhållande. Fick lite tråkigt på dagens föreläsning och började istället studera mina klasskamrater... Vi har ju självklart några av dem traditionella bratsen, vad vore handels utan sina backlicks å villevesslaskor? Men jag fick också höra av Johan att "på varje backslick som lever på pappas pengar så går det 10 backslick som låtsas leva på pappas pengar" Å tanken är kanske inte helt fel... =) Sen har vi ju också uppstickarna, de som absolut inte tänker rätta sig in i handelsmallen! Rött hår, en lila stickad basker å randiga knästrumpor i rött å rosa till en grön klänning... Visst att regnbågens alla färger är vackra, men kanske inte tillsammans =\ Men intressantast av alla är ändå tjejen som jag tvivlar på är en tjej.... Öööööhh.... Har smygstuderat henne idag, vi går visst i samma seminarieklass också. Asså, hon kan omöjligt vara tjej från början! Ansiktsdragen är kantiga, händerna jättejättestora för att inte tala om axlarnas bredd. Rätt intressant faktiskt, i alla fall i brist på annat ;)
litet rosa moln på mörk himmel
Vad är det man säger? "Det är alltid som mörkast innan gryningen" Ett sms i all förtvivlan kan, och har, förändra utsikten... "jag tycker om dig oavsett humör sötnos"
Jävla dag!
Vart tog alla de rosa fluffiga molnen vägen? Idag har allt varit motigt, tungt å grått...
Dagen började med en föreläsning i kön å organisationer å slutade i debatt om detta eviga jämställdhetstjat, blev så trött! Inte blev man mer uppmuntrad av att veta att män tjänar 16% mer än kvinnor. I så fall vill jag också ha snopp! dessutom är 75% av alla chefer män.... Vad som dock är positivt i detta är att det bara skiljer 6% i lön mellan män å kvinnor födda på 80-talet. Det går åtminstone åt rätt håll!
Efter det fortsätter dagen med gruppmöte å jag inser att jag har landat med människor som inte kan fatta beslut, vi sitter där i en timme utan att egentligen komma fram till något. Sånt gör mig så fruktansvärt frustrerad! I det läget börjar bestämma en massa, vilket inte alltid blir så bra... ;) I övrigt har jag bara köat till receptionen i 30min för att få ett datakonto, men vad hjälper det när jag har slarvat bort ett annat lösenord som jag också hade behövt. Här förväntas man tydligen hålla reda på saker i flera år... Då känner de inte mig! ;) Så uppgiften jag hade tänkt göra ikväll får jag göra imån istället... Åååh!
När tårarna är nära, självkänslan ligger nånstans på botten å jag är stressad till max. Känns inte som jag kommer att klara detta? Varför började jag plugga igen?
Leendet å tanken slår allt
Jag lyssnade till mitt hjärta och kan därför inte sluta le nu. Om det är möjligt är det stora leendet större än vanligt =) Den trötthet jag borde känns existerar inte, leendet å tanken slår allt. Gårdagen var lyckad, min nervositet släppte så fort han komma innanför dörren. Vem kan vara nervös när man möts av ett jättestort leende å tindrande ögon? Inte jag, jag bara smälter... Middagen å allt flöt på och tiden gick jättefort, men jag är ändå så himla att alla de andra också var med. Allt kändes så självklart, det fanns inga tvivel eller alternativa vägar. Å det var inte utan att det kändes lite tomt när han åkte. Men som han sa "tiden har gått så fort" och tur är väl det för det innebär att även en vecka går fort ;)
Lyssna till ditt hjärta. Eller?
Okej, jag är nervös! Vet inte riktigt vad det finns att vara nervös för, men huvudet säger mig att jag är det. Har verkligen inte sovit en blund i natt, varit vaken ungefär varannan timme. Skitjobbigt, känns som när man har resfeber. Jag har verkligen sett fram emot den här dagen, jag vill träffas! Men ju närmare jag kommer desto räddare blir jag, ikväll blir det på riktigt på något sätt... JAg vet att det i dagsläget inte finns något att tveka på, men ändå dyker tänk-om-tankarna upp allt oftare. "tänk om det inte finns något att säga" "tänk om allt bara bli helt fel" kanske ska jag följa det råd jag fick igår kväll... Lyssna till ditt hjärta och våga släppa någon nära. Släpp kontrollen Challe å njut av nuet!
Dagens pottpuri
Okej, snö kyla och vinter kanske är satans påfund i alla fall. Halkade i morse på den eventuellt minsta isfläcken i stan, höll på att frysa ihjäl medan jag väntade på spårvagnen i 10 minus och har till på köpet dragit på mig världens förkylning. Som om allt det andra inte vore nog... Låter som en kraxande kråka å huvudet är ritkigt riktigt tungt. Har inte riktigt tid med detta nu, kursstart med en massa att göra och dessutom planer för helgen. Äntligen kommer han hit =) Å tja, vi får la se vad som händer och hur det går =)
I övrigt är onda lilla jag orsak till att det lilla monstret, grannhunden, snart flyttar. Det är inte utan att jag känner mig som en riktigt hemsk männsika, det var verkligen inte det som var min avsikt! Jag ville bara att den skulle skälla å yla lite mindre... Vad som ändå känns bra är att ha en så pass förstående granne, det kunde ha varit någon som skitit fullständigt i det. Men som sagt, det känns lite taskigt...
Skolan? Kan så här långt bara konstatera att handels är en träffpunkt för människor med ett mycket speciellt beteende. De allra flesta skulle inte dra sig för att sticka en i ryggen i jakten på sin egna framgång. Men på det stora hela är det trevligt, människorna å stämningen kanske man vänjer sig vid. Ämnet i sig är jätteintressant å känns verkligen helt rätt!
Lycklig, kär, nojig
Göteborg är idag härligt vintervitt! Jag älskar verkligen det här vädret. Världen blir lite tystare, lite lugnare och jag blir på så himla bra humör =) Känner mig fånigt lycklig och leendet på läpparna går inte att sudda ut. Jag är kär! Kär i livet, kär i alla, kär i honom! Alla gårdagens spöken är borta, jag behöver inte tvivla. Inte just nu i alla fall. Men jag blir lätt nojig när jag satsat hela mig i något. Vill inte bli besviken eller sårad och det var precis det som jag trodde att jag skulle bli igår kväll. Något väldigt litet kan rätta till något stort... Jag skulle ha lyssnat på den lilla lilla rösten inom mig å inte på huvudet så hade tanken inte behövt gro över huvud taget. Lita på känslan å lita på honom. "Jag saknar dig så jättemycket... Det hoppas jag du vet."
Slutade som det började...
Man brukar säga att börja aldrig är slutet likt, men det gäller då inte mig! Efter att ha kommit iväg från min ylande golvmopp till vän upptäcker jag att det är stopp i spårvagnstrafiken, så jäkla typsikt! 40 min kvar till skolan börjar men det är ju bara att så snällt börja traska ner till gamlestadstorget och ramlar efter mycket om och men in 10 min försent till en fulllsatt föreläsningssal. Pinsamt, JA! Men fram kom jag ju i alla fall och lyssnade på en rätt skum föreläsning som skulle handla om organisationshistoria och olika paradigmskifte, men av någon anledning snöade Östen, föreläsare 65, in på paradigmskiften inom astronomin.... Något du vill veta? Kan en hela del.... ;)
Annars har det varit helt underbart väder ute idag, klarblå himmel ca 5 minus. Va å gick i Slottsskogen i närmare två timmar, pratade en massa å har en massa nya tankar å vinklar i huvudet. Jag verkligen älskar det där samtalet och som jag har saknat det! Hade det inte varit för den promenaden å sällskapet hade dagen blivit ett bra mycket mörkare minne. Nu hade jag i alla fall något att fundera över när jag tvingades gå hem från stan på grund av att vagnarna hit hem fortfarande stod, och står, still... Så får jag inte lunginflammation nu så får jag det aldrig! Å får jag dessutom upp kroppstemperaturen till 37 igen så ska jag in till stan imån å investera i ett par riktigt riktigt varma skor!
Tysta hunden annars gör jag det!
Det finns bättre sätt att vakna på än till en nästintill hysterisk hunds skall å ylande. Känns inte som den ultimata morgonen =( Det är helt otroligt att en den där golvmoppen till hund kan skälla som den gör! Alla dolda djurinstinker i mig väcks till liv i mig och tanken på att döda känns plötsligt inte så avlägsen som man önskar att den skulle göra... Kanske är jag en potentiell mördare? Anyway, it drives me crazy! Men i och med att jag trots allt inte är ond rakt igen drabbas jag av ett stygn av ömkan när jag hör golvmoppen, stackarna är ju helt uppenbart livrädd! Vad det nu finns att vara rädd för i en etta på 27 kvadrat.... Eller kanske är han spiritualist som min galna morbro, han kanske helt enkelt ser och pratar med döda... Vad vet jag?
Följer strömmen
Nu tillhör man alltså skaran med blogg... tja varför inte? Ännu en anledning att slippa ifrån allt som man borde göra. Borde ju egentligen plugga nu, men organisationshistoria känns inte jättelockande.
Istället sitter jag här och drömmer samtidigt som stora snöflingor sakta och fridfullt faller tillmarken utanför fönstret. Jag är tillbaka i stan och börjar sakta men säkert inse hur lyckligt lottad jag verkligen är. Jag har kommit in på det jag vill läsa, jag har vänner och familj och mår jäkligt bra. Jag är himla lyckligt helt enkelt och somnar med ett leende på läpparna så gott som varje kväll. Jag har drömmar och är inte sen med att fantisera om både det ena och det andra.
Men nu måste jag ta mig tillbaka till verkligheten och läsa klart det sista inför morgondagens föreläsning.
Första inlägget
