I tankarna på mig

Veckans mest förvirrade: Vad ska jag göra i sommar? Vad borde jag göra? Vad VILL jag göra? Vart ska jag vara? (Kalmar vs Göteborg) Känner mig så fruktansvärt förvirrad! Jag måste fatta ett beslut men jag vet inte om jag vill och kan... Helst vill jag ha lite av varje, men det är det enda som inte går. Ett råd någon?

Veckans ångestattack: Gjorde att besök hos syon igår för att bringa klarhet i magisterkurser och examensprocesseduren. Hade räknat med att ha min magister nästa sommar, men nu helt plötsligt verkar det som om jag är färdig redan till jul! Ett helt halvår tidigare! I samma stund som jag insåg det började fjärillarna flyga i cirklar i magen av förväntningar samtidigt som benen började skaka av oro. Jag, jobba? Men jag kan ju inget? Jag vet ju inget? Vart ska jag bo? Måste betala tillbaka CSN... Ångest!

Veckans läskigaste: Är jag en potentiell bankrånare? I natt rånade jag en stormarknad och en bank, kom över en massa pengar. Men sen låste jag in mig i mina föräldrars klädkammare och darrade av skräck över vad jag hade gjort och funderade förbrilt över hur jag skulle ta mig ur situationen. När jag vaknade fortsatte tankarna att fokusera på hur jag skulle slippa undan straff. Haha! Är det kanske så att verkligenheten håller på att springa ifatt mig? Är jag rädd för att bli stor? Kanske är det det som mitt undermedvetna håller på att bearbeta...

Veckans bästa: Det är en solig fredag och jag är ledig, egodag! Efter att ha läst Cosmo i sängen kickstartade jag med en promenad i takt till fågelkvitter spejandes efter vårtecken. Lunch på stan, träning och spakväll är resten av dagens schema.

Ha en trevlig helg!

 

Helgens underbara: Promenad ut till Stensö udde med solen i ögonen på natursköna stigar och med ett blått glittrande hav tillsammans med mamma. När jag kommer ner dit inser jag naturens kraft och vad jag verkligen saknar havet. Det är något fridfullt och lugnande som är svårt att beskriva i ord.

Helgens förnedring: Var på släktkalas i Mönsterås i lördags med fastrar, kusiner, sysslingar och en massa annat halvunderligt folk. När det börjar vankas mat placeras jag vid barnbordet med ett saftglas i handen och när bakelsen serveras så får jag inte en bakelse med frukt på som alla de andra vuxna (för jag är faktiskt vuxen!) utan en med färgglatt strössel... Satt där och kände mig lite smått förnedrad medan jag hade fullt upp med att inte bli nersölad av grädden som ungen vid sidan om glatt kletade runt lite överallt...

Helgens gnölighet: Med risk för att verka gnölig, men hemresan igår med SJ var inte en lustfylld och njutbar resa som gjordes med ett oavbrutet leende. Snarare ganska precist tvärtom. Efter ett långt stopp i den stora staden Alvesta genomfördes häcklöpning över väskor i diverse storlekar genom vagnen fram till min plats. Slog mig utmattad ner med allt för mycket packning i knät då hyllan var full. Efter det vet jag inte riktigt vad som gick fel? Barnskrik, utspillt kaffeblask över armen på mig, hormonstinta lumpenkillar med för mycket ljud i skällan... Listan går att göra hur lång som helst!

Det är ju inte sant! Idag blev jag påkörd av en rullator idag! Det händer ju inte! Visserligen gick jag inte fort, men i alla fall...

Var på väg hem från skolan och fick för mig att jag skulle ta mig en sväng genom Haga för att rensa huvudet med lite frisk luft. Strosade fram i min egen värld med Winnerbäck i öronen när jag kände hur något stötte emot mig bakifrån och någon form av kant slog emot knävecket. Vände mig, mest för att se vad som hände, och upptäcker en liten tant som förvånat tittade upp efter att ha studerat något i skyltfönstret. Hon tittade på mig som om jag vore dum i huvudet och undrande likt "varför går du i vägen för?" Men hon sa inget, inte ens ett ynka ursäkta och jag fann mig inte heller. Hon tog sin rullator och rullade vidare som om inget hade hänt. Kände mig mest förvånad och lite tagen av händelsen men kunde inte annat än att fnissa för mig själv när jag fortsatte promenaden. Fick dessutom en flashback till den där hemska praktikdagen på Angereds gymnasium när jag blev påbackad av en rullstol och fick foten manglad... Haha!  

Vad är det dem säger är värst? Ensamhet i tvåsamhet eller ensamhet i ensamhet? Det är något sådant...

Jag vet inte vad som är värst. Tvåsamhet är inte mitt framgångsområde, jag är rent av en total katastrof när det kommer till parbildning och det är ju inte utan att tanken om ett hopplöst fall slår mig. Periodvis är seendet oehört selektivt och det känns som alla är små lyckliga par medan det står singel stämplat i pannan på mig. När tankarna blir för många, känslorna för stora och ekot öronbedövande vill man ha det självklara valet att lyfta telefonen och ringa till. Äh det är inte det som är grejen i sig, men ibland blir tomheten så påtagligt att den blir greppbar. Det kanske ger sig, jag kanske också har min blomstringstid. Men vi kan ju hoppas att det är innan jag fyller 80 och ser ut som ett russin.