I tankarna på mig

...och det ganska bokstavligt talat. Jag ska ut och segla imorgon! Och vilken sund människa som helst hade sagt "Men gud va roligt! Så härligt!" Men inte jag... Jag råkar nämligen vara löjligt rädd för kombinationen båtar och vatten.  Det finns inga rationella argument, jag är bara töntigt rädd. Till detta läggs att jag inte kan säga nej. Så när min nya chef ringde idag och frågade om jag skulle vilja följa med på kombinerat kundmöte och segling så jag glatt ja, innan jag han tänka... Efter det har ångesten bara blivit större och starkare och jag är vid det här laget ganska övertygad om att jag kommer att dö imorgon.

Livets väg är inte rak och lättsprungen, och det ska den nog inte heller vara för att verka utvecklande. Den ska vara krokig och alla dess böjar ska birdra med något. En erfarenhet att addera till livets ryggsäck.  Avstickaren ska bidra med kunskap, självkännedom och stykra till den egna personen. Och så är säkert fallet när avtagsvägen hittar tillbaka ill huvudleden, men om den inte gör det? Om avstickaren blir så lång att funderingarna börja handla om att fel avtagsväg kanske valdes istället för att lärdom tas av den? Då kanske det är fel? Men hur hittar man då tillbaka till livets huvudled när det känns som om väggrenen har suddats ut även på den och snarare liknar en avkrok än en motorväg?

Min kropp är mörbultad. Det känns som jaghar blivit överkörd av en ångvällt. I själva verket var det jag som var ångvällten... Så fort jag vrider på mig värker rygg och mage och blåmärkerna tycks ploppa upp som svampar i skogen. Värst är knät, har utvecklat ett riktigt praktblåmärke. Det lär inte blir något annat än vadlånga kjolar alternativt jeans på ett bra tag...  

Plötsligt så var jag inte längre i upprätt läge, jag svischade istället fram längs trottoaren på magen. Tänk er en flygande Stålmannen fast längs marken. Vilken syn! Snubblade på trottoarkanten och plötsligt inser jag att jag glider på magen fram på gatan, var lika fort på fötter och ännu snabbare därifrån. Självklart hände de utanför ett av stadens mest besökta fik. Ett ritkigt praktfall! Och just håller två mäktiga blåmärken på att utvecklas, ett på vadera knä...

Grrrrr! Hur sjutton ska man kunna tänka nära någon går lös med motorsågen nedanför ens fönster? Det går inte! Brumbrumbruuuuum överröstar mina tankar!

Paniken över uppsatsen börjar ta över hela mitt liv, det är mycket kvar - framför allt nästan en hel analys- och alldeles för lite tid kvar... Jag försöker skriva analysen, försöker dra smarta samband men hela tiden vandrar tankarna iväg på annat håll. Jag har en parallellt pågående analys i huvudet gällande helgen som just passerade. En mycket trevlig helg förövrigt med massa fina minnen som får mig att le lite småfånigt när jag tänker på dem ;)  men det är just det som är problemet, jag tänker för mycket. Bryter ner i små delar och analyserar sönder varje detalj. Men mest av allt kretsar tankarna kring vad som händer härnäst...

Jag vill ha mitt liv tillbaka!

Efter 3 dagars transkibering är jag evinnerligt trött på allt vad onlinesystem heter. 7 intervju där alla handlar om samma sak. I natt drömde jag om onlinesystemen och att inget funkade. Det börjar kanske bli för mycket... ;)

I helgen blir det lugnt i alla fall, ja eller lugnt vet jaginte men tankarna kommer att upptas av annat åtminstone. Av någon anledning så är jag galet nervös inför vad som komma ska, trams egenltigen. Jaj vet inte varför jag känner som jag gör, det finns egentligen inte så mycket som kan bli fel. Men nervöst är det, och än mer spännande. Lite pirrigt. Lite mer i klarspråk om detta efter helgen...

Om vi inte hörs så ha en trevlig helg!

Efter nästan två veckors frånvaro från skolbyggnaden är jag back in business, och det med besked! Det blev en 8-18 dag igår, och denna dag ser inte ut att bli kortare... Slutspurt nu, två och en halv vecka kvar till inlämning och det är SÅ mycket kvar att göra! Jag önskar så ibland att jag kunde gå in saker utan att alltid ge lite mer än jag egentligen ha, att kunna acceptera att 100 % räcker, och ibland kanske även lite mindre än så. Då kanske inte luftrören hade knycklats ihop och jag kanske skulle kunna sluta kippa efter andan när uppsatsen suger ut den sista livslusten. Det här suger, pest och pina!

Idag infann sig sommaren på allvar - sol från molnfrihimmel, värme, bara ben, bikini, vatten som kluckar mot klipporna, glittrande hav. Njutnigsfullt solgass med blicken fäst långt bortom horisonten och tankarna fria från bekymmer. Så vill jag leva alla mina dagar.

(Bilderna kommer väl senare, för just nu fungerar det tydligen inte. Suck!)