I tankarna på mig

Tentaperioden började igår och jag var effektiv. Riktigt effektiv. Med allt utom pluggandet... Två tentor på en och en halv vecka och totalt omotiverad. Har ingen lust alls. Tröttheten är ett faktum, lusten att städa, handla, baka och tvätta finns där men icke plugglusten. Känner mig frustrerad med trots det omotiverad. Har just tillbringat en timme vid datorn nu, flytt från vardagen. Läst vartenda ord på vänners bloggar, facebook och mail. Allt för att slippa. Slippa inse, slippa ta tag i och framför allt slippa vara. Det är tungt idag...

Bläddrade för ovanlighetens skull igenom kalendern igår (ja, jag tror fortfarande att jag kan hålla allt i huvudet) och fastnade på förra veckans citat; När vi är oförmögna att finna ro inom oss själva är det ingen idé att söka efter den någon annanstans. Har inte kunnat släppa den meningen riktigt sedan dess, den har legat och grott i bakhuvudet. Det ligger ju någonting i det. När det är obalans i tillvaron, livet eller huvudet vill man, i alla fall jag, gärna pratat en massa och få andra perspektiv på saken. Och helst inte bara perspektiv utan gärna färdiga lösningar som bara är att anamma. Men till saken hör att hur många bra lösningar, råd och förslag som nära och kära än må producera så är man ju aldrig riktigt nöjd med dem i det ögonblicket. Det är alltid någon litet som är "fel". Men det är ju precis det som citatet säger, jag kan inte söka min lösning hos någon annan förrän jag har ro i mig själv...

Jag gjorde ett fösök till just detta i förra veckan då jag i hopp om att dämpa min ångest och bringa klarhet i mitt liv och mina framtidsplaner gick till studievägledaren för att få svar och råd. Men jag gick däriftån minst lika förvirrad, om inte mer. Jag var inte kapabel att ta in va hon sa, alla fakta bara snurrade ännu fortare i takt med att paniken tilltog. De senaste dagarna har tankarna dock börjat återinrätt a sig i kösystemet och jag har åter börjat känna en viss ro på insidan. Gjorde ett nyt försök hos studievägledaren igår, och jag fick då ut så mycket mer av det. Konstigt det där, och kanske är det sant...?

Uh, jag tror att jag håller på att bli galen!
Mina tankar har övergett kösystemet och håller just nu på att banka in dörren till mitt inre. Kaos. Just nu känner jag mest att jag skulle vilja stoppa tiden och världen. Det snurrar, allt snurrar!

Framtid och ekonomi stavas min tankeångest just nu  -inte tillfälligt dålig personekonomi eller just-nu-ångest över framtiden. Det har legat och gnagt ett tag, men efter några års plugg på universitet och med raska steg mot examen går det inte längre att stoppa undan tankarna. Natten till idag var den värsta  tankebubblan hittills - man släcker lampan på kvällen. Allt blir tyst. Bara jag och tankarna, de snurrar fortare och fortare ju närmre småtimmarna jag kommer. Har jag valt rätt studier? Räcker det med att det är intressant, kul och roligt? Kan jag detta? Tänk om jag inte får jobb? Tänk om jag inte kan det jag behöver kunna för att bli anställningsbar? Studielånen måste ju betalas tillbaka... Ibland slår verkligen tanken om personligt misslyckande emot mig, och den krossar mig totalt varje gång den dyker upp. Tänk om jag inte kan? Vad gör jag? Vad vill jag? Vem är jag?

Detta har vållat mig många vakna nätter, svullna ögon och blöta kuddar de senaste två veckorna. Jag hoppas på att få rätsida på det snart. Och för er som har undrat över min tankefrånvaro den senaste tiden så har ni just fått ta del av ännu en av min lätt galna sidor....

Utekväll igår, en mycket trevlig sådan! Klädde upp mig och gjorde mig fin med smink, höga klackar och allt.  Men klackar kan ha en förödande inverkan på den fysiska hälsan. Inte nog med att jag hade rejält ont i fötterna när jag kom hem framåt småtimmarna, jag hade dessutom lyckats bära mig rätt dumt åt i mina klackar. Stuckade foten härom veckan och igår snubblade jag i trappen på Nivå och blev hängande framåtstupad med ett krampaktigt tag om räcket. Och självklart var det samma fot som fick sig en törn igen! Men denna gång är det vristen som har antagit oanade propotioner... Varför alltid samma fot? Jag har ju faktiskt två! Vad hände med den rättvisa fördelningen? I alla fall, go och glad som jag var trängde jag undan händelsen och smärtan och fortsatte att dansa och inte förrän på vagnen hem, då jag inte hade så mycket att fundera över eller iakta längre, kände jag hur vristen verkligen värkte. Och när jag kom hem upptäckte jag nått svullet som mest liknade en elefantfot... Lyckas gör jag ju tydligen, frågan är bara hur?!

Det är helg och två dagars ledighet står inför dörren. Fredagskvällen är lite av den bästa kvällen på hela veckan faktiskt, man har fortfarande hela helgen kvar. Underbar känsla. Hoppas dessutom på fint väder så att jag kan ta den där efterlängtade höstpromenaden i slottsskogen. Strosa omkring, låta den klara friska luften fylla lungorna samtidigt som sinnet fylls av alla vackra färger. Älskar verkligen hösten!

Ta hand om er och ha en riktigt bra helg!

1 300 000 kronor. Det är mycket pengar. Obegripligt mycket pengar!
Det är ungefär så mycket som svenska folket spelade bort på trion idag (hästar). Det är ju galet! Det är jättemycket pengar som folk i princip bara kastat bort bara. Jag inte ta ifrån någon glädjen av det hopp som sätts till att man kan vinna och jag ska inte heller säga att man inte borde spela, för jag gör det ibland. Inte jätteofta eller för jättstora summor dock. Men det händer.

Men det är inte det som är min poäng, utan det jag vill ha sagt är vad man kunde ha gjort med alla dessa pengar istället. Alla dessa pengar som spelades bort på ett enda lopp. 1 300 000 satsades på ett lopp som var över på ungefär två minuter. Herregud! Tänk vad de pengarna hade kunnat bidra till... 1.3 miljoner skulle vara ett enormt tillskott i Rosa Bandetkampanjen och kampen och forskningen kring bröstcancer. För att inte tala om vad 1 300 000 kronor skulle göra för skillnad för människor i tredje världen. Intressant och skrämmande tanke på samma gång!