I tankarna på mig

Haha, jag vet åtminstone två till, nej tre, som är lika dåliga på att ta tag i sitt pluggande som jag. Eller jag kanske inte ska lägga fram det så... En mer korrekt bild är att det finns fler än jag som är ytterst produktiva på en massa tänkbara områden när det börja dra ihop sig för plugg. Aldrig har det väl varit så roligt att tvätta, städa diska, slänga sopor. För att inte tala om storkoken som borde genomföras, det ger ju trots allt "matlådor för en hel vecka". Hihi!

Har pluggat ett par timmar nu, men just tappat koncentrationen igen. Planerade just middagen för idag och de kommande två dagarna, samt när jag "måste" sluta plugga i eftermiddag för att inte missa söndagsfilmen. Helt otroligt! Tänk va mycket jag hade fått gjort om jag hade gjort det jag skulle göra egentligen, bara genom att dra ur internetsladden från datorn till exempel... Men det vet jag fler som borde göra =) Både Pim och Elin, vilka jag vet borde plugga idag, har varit mycket energiska på facebook bland annat. Även en annan go vän till mig, Ellinor, vet jag är lika duktig som jag på att fly från pluggandets trista ensamhet. Och vet ni vad, det är så gött att höra att det inte bara är jag som har en "massa att göra" när böckerna ropar på mig! Hehe =)

Plugga lugnt idag!

By the way; blev kallad tant på spårvagnen idag! Tant? Jag? Näe tack du! Usch va sur jag blev! Till saken hör att hon som kallade mig tant lätt var dubbelt så gammal som jag, säkert 50-55. Vad gör det henne till? Stålmormor?
Från början; stiger på en halvfull vagn med endast ståplatser kvar. Längst fram (på pensionärsplatserna) sitter en söt flicka på omkring ett par år med sin mormor/farmor. Kärringen (ursäkta uttrycket) säger då till barnbarnet "Frida sätt dig i mitt knä så kan tanten också få sitta" Jag börjar se mig om efter en skröpplig tant när det går upp för mig att det var MIG hon pratade om! Fann mig självklart inte, det gör man ju aldrig när man behöver det, och tackade snällt nej till platsen. sen stod jag och bara blev mer och mer irriterad... Tant?! Tack för den! 

Vi boende hos SGS kämpar på. Alla kämpar med sitt - somliga sliter med studier, dels för att man måste och dels för att man ska få ha tak över huvudet. Andra sliter med extrajobb. Och somliga sliter för att hinna fylla sina 24 timmar med så mycket som möjligt.

Men i mitt hus är vi en annorlunda, men ack så härliga skara kämpare. Grannen över kämpar ihärdigt med att få i sig alkohol så många dar i veckan som möjligt till högsta tänkbara ljudvolym. En annan tålmodig själ i huset kämpar dag och natt med att borra hål i väggarna. (Den lägenheten måste vid detta lag se ut som en schweizerost.) Min granne muslimen kämpar flitigt, och högljutt, med att få sina synder förlåtna. Han ber högt och ofta kvällstid, och rör man sig i korridoren under dessa stunder kan man lungt lunka sig fram i ett mummel som sprider sig genom (vad jag trodde var isolerade) väggar. Muslimens vägg-i-väggen granne, Herr Trombon, kämpar idogt på med blåsandet. Han måste ha lungor som en elefant, ja annars lär han va blå i ansiktet. Även han kämpar helst kvällstid, högt och tydligt ska det vara!

...själv kämpar jag mest med att stå ut! *suck*

Det är dags för mig att ta mig i kragen! Den nya veckan och skolstarten måste bli något av en nystart - en start på ett aktivare liv. Jag har legat på latsidan i omkring 4 månader, träning är knappt något jag kan stava till. Visst jag har varit ute och gått några gånger varje vecka, men det är inte detsamma som att köra ett pass. Ger inte samma flås och kondition. Har varit iväg och tränat nu ikväll och det var inte bara jag som hade beslutat mig för att börja ett nytt liv ;) Gick in på lite lätt skakiga och nervösa ben, skulle detta bli det sista jag gjorde i mitt liv? Funderade på att ringa och boka en ambulans som kunde ta hand om mig och köra mig till Sahlgrenskas intensivvårdsavdelning ifall hjärtat inte skulle orka med. Det gjorde det, jag lever. Hur nu det gick till. Det var görskönt efteråt, men jag kom ut från passet mycket rödare i ansiktet och mycket dödare Men jag klarade det! Kanske inte med finess eller bravur, men det ska det bli ändring på!

Vinkade av familjen för ungefär en timme sen, men det var tungt. Det är alltid jobbigt att säga hejdå. Att krama om, vinka av och se bilen bli mindre och mindre tills den helt är borta... Känna hur tårarna rinner ner för kinderna samtidigt som en obehaglig klump växer inom en. När man helst av allt bara vill springa ifatt, kasta sig in i bilen, följa med och aldrig släppa taget. Att bli lämnad ensam kvar, ja det är så det känns i det ögonblicket. Det är lättare att lämna dem, vinka av dem från tåget när det rullar ut från perrongen. Men jag ogillar att stå kvar och se dem åka. Känns tomt, ensamt och övergivet. Gråter en stund. Kommer upp i lägenheten och mötas av en tystnaden. Den slår emot mig, hånar mig genom att eka tomt. Men det tar bara en halvtimme så känns allt bättre. Tårarna slutar
rinna. Tystanden känns inte längre lika påtaglig, den känns behaglig, avkopplande och fridfull. 

Cyklade ner till havet i torsdags för att få just tystnaden, för att tänka, sammanfatta och gå vidare. Det är något visst med havet. Det är så fridfullt och vakert men ändå så stort och skrämmande. Klättrade ut på stenarna och fick en en skön, om än något blåsig och kall stund. Det första som slog mig var att stranden var tom, att det inte längre är sommar. Den är över för denna gång. havet är inte längre glittrande blått och inbjudande utan snarare stormigt och fyllt av känslor på något konstigt sätt. Det är något visst med havet som får mig att må bra, att sitta på en sten och höra hur vinden viner, hur vågorna slår mot strandkanten och hur doften av hav och tång fyller kroppen. Det får mig att må bra, det får mig att känna mig hel och lugn.