I tankarna på mig

Jag saknar motivation. Energin är helt slut. Och ork, ja det existerar inte. Jag vet inte vad jag ska ta mig till för att orka. Några tips? Har varit helt orkeslös i ett par veckor nu, ingenting är riktigt roligt och framför allt är det riktigt tråkigt att plugga. Har tenta på torsdag, men har knappt öppnat böckerna ännu...

Vad jag gör mest just nu är att sova, jag sover omkring 12 timmar per dygn utan att överdriva. Somnar löjligt tidigt på kvällen och kan dessutom utan problem ta mig en tupplur på eftermiddagen också. Okej, jag är inte i fysisk toppform just nu så en viss del, ja eller ganska stor tilloch med, av energibristen kan troligtvis förklaras av det, men i alla fall... Just nu har det gått så långt att jag funderar på att skriva sista tentan i augusti istället. Ingen bra lösning, för vem vill ha en tenta släpande hela sommaren, men det är ett alternativ trots allt...

Näe hörrni, jag ska faktiskt ta och vila en stund innan jag i alla fall försöker öppna böckerna och titta lite på vad som ska vara med på tentan. sen får jag väl fatta ett beslut efter det...

Kursen jag läser nu, verksamhetsstyrning, handlar på det stora taget om optimering, maximering och minimering. Och teorier är ju till för att praktiseras... Kanske kan jag använda någon eller några av alla formler för att räkna ut hur man minimerar ljud optimalt. Gärna tidseffektivt också. Jag är inte bitter, utan jag konstaterar bara. Konstaterar att grannen, med vänner, spelade singstar i natt. Konstaterar också att ingen av dem är tonsäkra och att flertalet dessutom sjunger falskare än jag, och det säger inte det lilla!! Vidare konstaterar jag att sångfåglarna inte tystnade förrän vid 2-tiden i natt och att fiskmåsarna stämde upp i allsång omkring 5. Tilläggas kan att föreläsningen började vid 8 och att sömntimmarna är lätträknade. Känner mig som en urvriden disktrasa!

Yesterday all my trouble was so far away, but now it looks like the though they´re here to stay...
Mina rosa moln är borta. Ola är borta. Och en del av mig också. Ensam kvar igen med ett hål i hjärtat och med kinderna våta av tårar. Med en bön och vild önskan på mina läppar om att bli älskad. Är det omöjligt? Är lycka bara en illusion?

Alla känner vi till cancer och vad denna sjukdom på det stora hela innebär. I allt för många fall leder den till döden och lämnar på kort tid anhöriga med ett blödande hjärta och med en bild på näthinnan av sin älskade. En bild som kanske inte stämmer överens med den levnadsglade och livfulle person som vi en gång kände utan av en sjuk och mager person, tärd utav trötthet pga kampen mot cancern. Visst ni att cancer är en av de sjukdomar som flest dör av i Sverige varje år? Varje dag får över 100 personer besked om att de har drabbats av cancer och det upptäcks varje år 50 000 nya fall! Vad exakt som orsaker cancer vet vi ännu inte, men det finns riskfaktorer och till viss del är det även ärftligt. Då pratar vi framför allt om prostatacancer, bröstcancer och malignt melanom ? de vanligaste formerna.

Omkring hälften av alla de som får en cancersjukdom kan botas och bli helt friska. Av dem som inte kan botas kan flera under en viss tid leva ett bra liv med sjukdomen tack vara nya och förbättrade behandlingsmetoder. Men att bara hälften botas är inte tillräckligt bra, det kan bli bättre! Och du kan vara en av dem som bidrar till det! Just nu pågår mustaschkampen ? en kampanj till förmån för forskning kring prostatacancer. För bara en vecka sen förlorade en anhörig till mig kampen mot just prostatacancer och jag har sett alldeles för många i min omgivning drabbas av sjukdomen. En del har tagit sig igenom det och blivit friska, andra inte... Skicka ett sms och skänk dem 5 kronorna till forskningen! Jag har gjort det, och visst ska du också göra det!?

Skriver med grus i ögonen från ett regnigt Lund. Har festat lite ikväll, men jag känner mig avtrubbad... Ett gott hjärta har slutat slå och himlen har blivit en ängel rikare. Men jorden en god själ fattigare. Det känns konstigt att personer som alltid funnits i ens liv försvinner, att tiden aldrig kommer kunna vridas tillbaka. Att vi inte kommer att fira fler kalas tillsammans, att han inte kommer att hålla min hand länge när han hälsar eller att han inte kommer att stå och kolla på  mig när jag jobbar tillsammans med morfar. En tom känsla. Men han lider inte, han har inte längre ont och jag hoppas och tror att han vakar över oss från ovan... Sov gott och ta hand om dig!