I tankarna på mig

Efter några dagars ledig och ytterligare några dagars eftertanke har jag delvis kommit fram vad det är för nedstämd känsla som gror i mig. Det nya jobbet har spökat en hel del i mitt inre. Det är ingen som har sagt något, snarare tvärtyom och alla är dessutom hur gulliga som helst. Det ligger helt hos mig själv. Jag ogillar att vara ny, jag hatar att inte fatta och jag avskyr att behöva fråga om allt. Jag saknar tålamod till att låta allt ha sin gång, jag vill kunna och fatta nu! Att vara ny innebär att man måste fråga om allt, för man kan inget! Och den känslan tär på min självkänlsa har jag kommit fram till. Det är fantastiskt lätt att känna sig dummast i stan när man för femtioelfte gången frågar om samma sak eller när man sitter med ett jobb som för andra tar 5 minuter och för mig minst 15... Så har jag känt i två veckor nu, som ett obildat hopplöst fall som är stört omöjligt att lära något. Och den känslan ger ingen människa spritt i benen kan jag lova!