I tankarna på mig

Livets väg är inte rak och lättsprungen, och det ska den nog inte heller vara för att verka utvecklande. Den ska vara krokig och alla dess böjar ska birdra med något. En erfarenhet att addera till livets ryggsäck.  Avstickaren ska bidra med kunskap, självkännedom och stykra till den egna personen. Och så är säkert fallet när avtagsvägen hittar tillbaka ill huvudleden, men om den inte gör det? Om avstickaren blir så lång att funderingarna börja handla om att fel avtagsväg kanske valdes istället för att lärdom tas av den? Då kanske det är fel? Men hur hittar man då tillbaka till livets huvudled när det känns som om väggrenen har suddats ut även på den och snarare liknar en avkrok än en motorväg?